Det var bara en mardröm och tur var ju det. 

Drömde att jag och dryga 80 andra människor åkte spårvagn där det var brant och en snäv vänstersväng som har  djupt vatten på höger sidan.

Föraren var en man i 30 års åldern, svarta kläder på sig och man såg inte mycket av honom. 

Sedan känner vi som åker paniken då vi inser att föraren inte kommer stanna vid den snäva svängen utan kommer åka rakt ner i vattnet. 

Funderar snabbt om jag ska hoppa av spårvagnen ner för de branta klipporna men stannar kvar, innan jag vet ordet är vi i vattnet. Folk kämpar för att inte dras med ner i det djupa vattnet. Jag klarar mig men min vän drunknar. 

De finns inte tid för att sörja. 

Mannen har nämligen börja skjuta folk och vi andra 2/3 som inte drunknade flyr nu i ännu mer panik. 

Vissa som sörjer på stranden blir skjutna tvärt. 

Ser en skog längre fram dit vi andra springer medans mannen kommer efter.

Jag gömmer mig bakom en sten. 

Folk trillar ner till marken blodiga, jag känner att jag kommer dö så kan likabra chansa och gömma mig under en död kille, vilket jag gör. Jag lägger mig bredvid killen och drar honom över mig men känner att killen lever fortfarande och han börjar be efter hjälp, jag försöker få tyst på han men då kommer mannen och skjuter han i magen och träffar mig i högra foten. 

Mannen försvinner. 

Man kan va trygg, folk som överlevt samlar ihop varandra och jag är i chock. Kan inte röra mig. Tills en kille tar tag i min hand och hjälper mig upp. 

Min fot utstrålar då en otrolig smärta. Jag blev träffad precis på min knöl på foten, känner hur kulan skaver i leden när jag går, haltar riktigt mycket. 

Sedan helt plötsligt har jag en bärkorg i handen som jag ska göra någon dessert av. Folk runtom där vet inte vad som hänt så jag förklarar spårvagns kraschen. Folk blir ledsna och min fot gör så ont. Försöker gå mellan personerna och trösta dem. 

Faller ihop i en hög, smärtan i foten är riktigt obehaglig.

Sedan vaknar jag. 

Konstig dröm, men de brukar de vara om man minns dem. 

Kollade igår på dokumentär från utöja, ett år senare.

Där berättade de hur de kände samt vad som hände. 

Kanske därför jag drömde som jag gjorde.. 

 

Nu ska jag sova lite. Natti.